2001: A Space Odyssey

Igår såg jag den omtalade filmen 2001 (1968), regisserad av en av filmhistoriens sanna mästare, Stanley Kubrick. En historia som börjar i människans begynnelse, för att sedan föra oss vidare till år 2001 där tekniken kan ta oss bortom oändligheten, och till slut avslutas i... ja, jag vet faktiskt inte. Allt är så otroligt märkligt. Hur mycket jag än diskuterar och funderar över filmen kan jag fortfarande inte förstå. Ändå blir jag inte frustrerad, bara sjukt fascinerad. 

Filmen var den kanske underligaste jag någonsin sett. Men samtidigt en av de mest fantastiska. Ingen annan film har gjort mig så förbryllad, förvirrad och totalt förundrad. Att filmen är 40 år gammal och år 2001 passerat för länge sedan är inte något som stör. Efter de 240 minuterna ställer man sig snarare frågan om tid och rum existerar överhuvudtaget. 

2001 är ett mästerverk och Kubrick ett geni. Allt annat vore underdrift. 

Tolv dementa 80+are

Jag lyckades få ett sommarjobb det här året. I fyra veckor har jag arbetat på ett äldreboende som passungdom. Men idag var sista dagen och nu är det lov, på riktigt! Självklart är det otroligt skönt, fast måste ändå medge att jag kanske kommer sakna gamlingarna. Lite grann i alla fall.

När jag kom dit tänkte jag: de här kommer bli sååå segt... Jag tycke att pensionärerna bara satt där och stirrade. När jag försökte få kontakt nickade de i bästa fall lite till svar, för att sedan somna med saftglaset halvvägs till munnen, trots att personalen två minuter tidigare tagit upp dem från sin fjärde middags-tupplur för dagen.

Allteftersom dagarna gick började jag inse att det kanske inte gjorde så mycket att många av dem inte svarade ordentligt på tilltal. Man kände ändå att de nog förstod vad man jag sa, att de tog in så mycket mer än vad de själva har möjlighet att visa. Jag började lära känna dem och deras olika personligheter, och de är alla unika. Självklart blir det ganska jobbigt ibland att se dem i tillståndet de befinner sig i, med livet bakom sig. Men många skratt blev det trots allt. Det är ganska mycket som kan gå på tok med tolv dementa 80+are som bor tillsammans. 

Nä, det här börjar ju låta som något sorts emotionellt avskedsbrev. Bäst jag slutar. Men helt ärligt, jag kommer att sakna dem!

Jag-ska-vara-glad-att-jag-bor-i-Sverige-leendet

I världen bor det uppskattningsvis 6,6 miljarder människor, utspridda över en massa, massa länder. Du är 1 person av 6 600 000 000. Fatta hur miniliten chansen är att du ska födas i just Sverige. Landet som sägs ha högst jämställdhet i världen och med ett socialt skyddsnät som med många andra länders mått mätta verkar ouppnåeligt. Det är banne mig inte klokt vilken tur man haft! Vi borde vara så sjukt glada.

Men det är lite hit jag vill komma. Jag blir trött på alla som pratar om hur nöjd man ska vara över att leva i det fantastiska Sverige, och sen sätter sig på sina rumpor med ett "jag-ska-vara-glad-att-jag-bor-i-Sverige-leende" på läpparna. Jag menar inte att vi inte ska vara glada och tacksamma över det vi har. Det är tvärt om helt otroligt! Men i samma ögonblick man inser hur lyckligt lottad man faktiskt är, skulle jag önska att man också kunde se vidare.

Förutsättningarna ger oss möjligheter att agera, påverka. Det räcker liksom inte att konstatera att Sverige är världens mest jämställda land och sen vara stolt över det. För så länge människor blir förtryckta eller orättvist behandlade på grund av sitt kön så är det inte jämställt. Alltså är Sverige inte jämställt. Vi måste helt enkelt fortsätta kämpa! För vi är inte sjukt bra på jämställdhet, hur gärna vi än vill tro det. Det är de andra länderna som är ännu sämre.

På samma sätt kan vi inte heller tro att vi kan hjälpa världens fattiga och utsatta människor genom att vara nöjda över det fantastiska Sverige. De kommer inte att vara gladare när de håller på att svälta bara för att nio miljoner svenskar är nöjda, och i bästa fall lite då och då tycker synd om "barnen i Afrika". Istället ska vi försöka förhindra att de över huvud taget svälter. Det är vi som har resurserna för att förändra, och vi måste ta vara på dem. 

Hoppas att du tänker till lite på det jag skrivit och vill göra något för att förbättra. Så kanske vi, någon gång, kan förändra världen tillsammans.

En blogg

I bokhyllan, på tredje hyllplanet uppifrån, står en gammal bok betitlad "Förklarade ord", skriven av Artur Almhult, lutad mot några skrin iklädda grönt asieninspirerat tyg. I det understa skrinet ligger en svart inbunden bok som fortfarande doftar lätt av bokhandel när man slår upp de svagt linjerade sidorna med silverförgyllda kanter. I den står det sådant som jag inte pratar med någon om.

Ibland är den svarta boken med silvriga kanter väldigt bra, i andra fall vill man ha något som inte ligger gömt i ett skrin, brukat som bokstöd åt en ljusbeige bok från 1958, i förhoppning om att folk ska tänka att det är någon form av installation och inte en förvaring för osagda tankar. Den svarta boken kommer att ligga kvar i skrinet och plockas fram då och då. Men härmed startar jag även en blogg, för sådant som kan, och kanske bör, sägas högt. 

Jag slår upp "dagbok" i "Förklarade ord", men det närmaste jag kommer är "dagbräckning" (som Almhult lär mig är den del av morgonen då det börjar bli ljust). Jag bryr mig inte om att slå upp "blogg".