Vaknade upp igår morse med misstankar om att någon ond människa klättrat in genom fönstret, brutit av min extremt välvuxna kaktus och tryckt ned i halsen på mig. Den där "Klimpen" i Bert till exempel. Skulle vara typiskt honom. Men kaktusen var hel och därmed också Klimpen oskyldig. Nyss hemkommen från Emmaboda fick jag snällt inse att mitt immunförsvar inte heller klarade denna festival. Men men, alla bli vi sjuka ibland. That's life and baby don't hurt me no more, som Björn Gustafsson skulle sagt. Eller nåt.
Emmabodafestivalen var i alla fall extremt lyckad. Bra band, trevliga människor och festivalliv upphöjt till 2. Det är verkligen något speciellt med stämningen på en festival, som om alla dom där oskrivna reglerna vi inte ens reflekterar över upphör sekunden du kliver in på festivalområdet. Det är liksom inte märkligt eller på något sätt "upprörande" när en ung man, efter en offentlig kisspaus intill skogskanten, i bara kalsonger och med en baginbox-bag hängande över axeln passerar och frågar om han får ta lite vatten ur din flaska eftersom han är så sjukt bakis från gårdagens festande. Då han för övrigt hånglade med ungefär 5 pers som han tyvärr glömt namnen på, om någon undrade.
Jag tycker att festivllivet är otroligt fascinerande. Tänk om alla alltid var så avslappnade och sociala som på festival. Rätt soft när man tänker på det. Fast några dagar om året är nog ganska lagom, trots allt.
